Ensamma Terrorister

2017-03-24

Terrorister som agerar på egen hand lyckas i större utsträckning nå fram till att genomföra sina terrorplaner jämfört med dem som styrs av en terrorgrupp, visar forskning. Europa kommer det närmaste året att få uppleva fler attentat liknande det i London, skriver journalisten Magnus Sandelin i bloggserien om våldsbejakande extremism.

Fler ”ensamma” terrorister kommer snart slå till i Europa

Den ensamagerande terroristen är en mardröm för säkerhetstjänsterna. Hen kan slå till nästan när och var som helst utan någon större risk för upptäckt. Efter IS militära motgångar i Syrien och Irak har kallet om fler attacker spridit sig som en löpeld bland sympatisörer i väst.

Khalid Masood, 52, mördade tre oskyldiga människor när han i onsdags eftermiddag med en bil rammade fotgängare på Westminister Bridge i London, och sedan högg ihjäl en polis med kniv. Av allt att döma agerade han själv och var inspirerad av en jihadistisk ideologi, det har varit polisens utgångspunkt. Senare gripanden indikerar dock att han möjligen kan ha ingått i någon form av sammanhang med flera personer. 

Terrororganisationen Islamiska staten har tagit på sig dådet i London, vilket de brukar göra om det ligger i linje med deras uppsatta mål, oavsett om de varit direkt inblandade eller endast bidragit med inspiration.

”Om du kan döda en icke-troende amerikan eller europé – särskilt de illvilliga och smutsiga fransmännen – eller australiensare eller kanadensare, eller någon annan otrogen som för krig, däri inkluderade medborgare från de länder som ingår i koalitionen mot Islamiska Staten, då ska du förlita dig på Allah, och döda den otrogne på bästa sätt. Sök inte någons råd och sök inte någons godkännande. Döda den otrogne vare sig han är civil eller militär eftersom de följer samma styre.”

Så lät uppmaningen från IS talesperson Muhammad al-Adnani i september 2014, och den har upprepats sedan dess. Även al-Qaida har kommit med liknande uppmaningar till sina sympatisörer. I terrororganisationernas propaganda finns förslag och instruktioner på tillvägagångssätt för de sympatisörer som känner sig manade. Knivar, motorfordon och enkla hemmagjorda bomber, till exempel.

Vi har redan sett det hända flera gånger de senaste åren. Sedan 2014 har den här typen av attacker av ensamagerande inspirerade av en jihadistisk ideologi ökat. Köpenhamn, Nice och Berlin är bara några av de europeiska städer som har drabbats, och nu även London alltså. Förra året hade vi även ett fall i Sverige där en ung man på egen hand planerade ett terrordåd. En 20-årig IS-sympatisör från Stockholm dömdes i juni till fem års fängelse för förberedelse till terrorbrott efter att ha försökt tillverka en bomb som skulle detoneras någonstans i Sverige.

I det fallet kunde planerna avslöjas tack vare att mannens föräldrar slog larm till Säkerhetspolisen. Men annars är den här typen av planer mycket svåra för säkerhetstjänsterna att få reda på, eftersom gärningsmännen oftast rör sig under radarn. De har få eller inga kontakter med andra personer och kan vara okända av säkerhetstjänsterna sedan tidigare. Chansen till upptäckt ligger i att de här personerna på ett eller annat sätt avslöjar sina planer för någon. Säpo gör i sin årsrapport, som kom förra veckan, bedömningen att det troligaste scenariot vid ett terrorattentat i Sverige det närmaste året är en eller två ensamagerande personer som bestämmer sig för att slå till.

Historien visar att det i huvudsak är tre ideologiska miljöer som den här typen av terrorister hämtar näring ur. Det är den jihadistiska miljön, det är vit maktmiljön och det är den så kallade counterjihadmiljön. Det är ur den senare som den norske massmördaren Anders Behring Breivik är sprungen. 21-årige Anders Lundin Pettersson, som i oktober 2015 gick in på en skola i Trollhättan och högg ner och mördade tre personer innan han sköts till döds av polis, hade visat sympatier för vit maktideologi. Även Timothy McVeigh, som 1995 sprängde en federal byggnad i Oklahoma City, USA, och dödade 168 människor var inspirerad av sådana tankar.

Det finns ett hot från alla dessa miljöer, men det mest akuta kommer för närvarande från den jihadistiska miljön som är hårt trängd av såväl militär som polis och säkerhetstjänster, och där ledande grupper och personer aktivt uppmanar till den här typen av attentat.

Fenomenet med ensamagerande terrorister är inte ny. Men internet och sociala medier har gjort förutsättningarna för dem betydligt mer gynnsamma. Ideologi, inspiration och support har blivit oerhört mycket mer lättillgängligt för potentiella ensamma gärningsmän än det var tidigare.

På nätet sprids budskap om ”individuellt jihad” från ideologer och strateger som Anwar al-Awlaki och Abu Musab al-Suri. Al-Suris tankar från början av 90-talet om ett ”globalt jihad” som utförs av enskilda individer och små autonoma celler har idag blivit en brutal verklighet för drabbade länder i Europa och andra ställen. Han uttryckte tidigt att al-Qaida inte är någon grupp, utan mer en uppmaning och metod, där de olika delarna är länkade till varandra främst genom ideologi och solidaritet. Det är den gamla idén om ett ledarlöst motstånd, men här i jihadistisk tappning. Och för de terrorbekämpande myndigheterna är den upptrappade utvecklingen de senaste åren och de ökade sympatierna i Europa för den jihadistiska ideologin en mardröm.

Det finns dock olika nivåer av ”ensamagerande”, vilket kan påverka hur framgångsrika attentaten blir. Den brittiske forskaren Raffaello Pantucci har delat in gärningsmännen för ett antal jihadistiskt motiverade attentat eller attentatsförsök i olika kategorier, beroende på graden av självständighet. I materialet finns personer som agerat helt på egen hand, från planering till utförande, men gör det under förevändning av en jihadistisk ideologi (Pantucci kallar den här kategorin för The Loner). Där finns också personer som till en början ser ut att ha agerat helt ensamma men visar sig ha haft någon form av kontakt, kanske via nätet, med medlemmar i en terrororganisation (Lone Wolf). Nästa steg i Pantuccis studie är de som varit helt styrda av en terrorgrupp, men i utförandet fungerat som en enmanscell (Lone Attackers). Pantucci tar också upp en fjärde grupp, Lone Wolf Pack, som liknar Lone Wolf men istället består av en grupp av individer som radikaliserats men saknar formella kontakter med en terrorgrupp.

Direktkontakt med medlemmar i ett terrornätverk ökar naturligtvis risken för upptäckt. En av Pantuccis slutsatser är att de gärningsmän som saknade djupare kontakter med terrorgrupper (Loner, Lone Wolf och Lone Wolf Pack) var mest framgångsrika med att nå fram till ett genomförande av attentaten, även om själva genomförandet sedan misslyckades (Raffaello Pantucci, 2011, A Typologi of Lone Wolves: Preliminary Analysis of Lone Islamist Terrorists, ICSR).

Vi kommer tyvärr att få uppleva fler attentat från ensamagerande jihadister i Europa de närmaste åren, både sådana som lyckas i olika grad och sådana som misslyckas. Samtidigt som de här logistiskt förhållandevis enkla attentaten fortgår så kommer hotet om nya storskaliga attacker som planerats av IS eller al-Qaida att bestå.

 

Om författaren:

 

Magnus Sandelin är en prisbelönt journalist som har över femton års erfarenhet av att granska politiskt och religiöst extrema rörelser i Sverige. Han har jobbat med undersökande journalistik och ligger bakom avslöjanden om den jihadistiska miljön som publicerats i bland annat Uppdrag granskning, Aftonbladet och Gefle Dagblad. Magnus har även gett ut tre böcker på temat, och är en ofta anlitad föreläsare om frågor som rör extremism och radikalisering. Han har även ingått i expertrådet knutet till utredningen ”Ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism”, och har ett ”Certificate in Terrorism Studies” vid universitet i St Andrews, Skottland.

Tillbaka

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.